Z-Ro: ”Crack”
Det bästa med Z-Ro är inte att han är så bra på att rappa, sjunga och skriva låtar, utan att han inte skäms för att lida. Där andra rappare, även de som säljer ännu färre skivor än honom, fortfarande envisas med att framställa sig som ballers med ett halvdussin finfina hoes ständigt på stand-by i Hummerlimon, tar Ro i stället en näve diazepam och gråtrappar om hur han gärna skulle bli älskad av en god kvinna men att det aldrig kommer att hända eftersom alla kvinnor är horor, eller om hur hans manliga bekanta är ruttna backstabbers som förtjänar att dö i en eldsvåda. Och när han inte sitter i fängelse så verkar han mest gå runt i Houston och skaffa sig fler fiender IRL. Z-Ros värld är ingen lek.
De skivor han släpper ifrån sig brukar hålla en väldigt hög standard där ett av de få undantagen var den senaste soloskivan Power, som var en besvikelse. Men i och med den fantastiska ABN-skivan återställdes liksom ordningen och att Z-Ro skulle ge ut ett nytt soloalbum med titeln Crack bara någon månad efter It is what it is kändes inte bara väntat (det är ju så Rap-A-Lot jobbar: pausa aldrig, ge ut massvis och gör ingen PR) utan också efterlängtat. Ännu roligare blev det när bilderna på omslaget läckte ut och föreställde en skäggig man som bolmar på en glaspipa insvept i rök – ett omslag som kändes väldigt mycket Z-Ro och väldigt lite Wal-Mart, vilket tydligen till och med Rap-A-Lot fattade eftersom de till slut i stället valde en variant med Z-Ro i en spegel och lite kosmetisk rök i nederkant.
När jag först lyssnade på Crack blev jag förvånad och, faktiskt, besviken. Jag väntade mig att bli kastad rakt in i det vanliga infernot av paranoia men fick i stället Baby girl, den första låten efter introt. En nästan chockartad glad och harmonisk låt, åtminstone musikaliskt med en snygg och catchy men inte särskilt houstonsk soulsampling. Det tog ett bra tag innan jag hämtade mig från den där initiala känslan av att ha blivit sviken av min mest misantropiske bundsförvant.
Men i takt med att att jag lyssnade vidare insåg jag ju att Baby girl inte var normen, utan ett strategiskt undantag som förmodligen placerats i början på albumet i hopp om att locka några 15-åriga partytjejer att köpa skivan. Om tricket i något fall fungerade lär det ha blivit tjejernas mest misslyckade köp någonsin, för resten av det här albumet är klassisk Ro-angst.
I Call my phone har han sällskap av Slim Thug och de båda turas om att förklara varför de inte brukar svara i telefonen när det ringer – alla som ringer är ju idioter. Slim Thug berättar att han inte vill medverka på bekantas låtar eftersom de som frågar inte är hans kompisar, han vill ha tiotusen kalla på bordet annars kan de dra åt helvete.
Z-Ro riktar i samma låt i stället in sig på tjejerna: ”It’s a shame having a cell phone but don’t want it to ring, cause I don’t wanna deal with bullshit people and the bullshit they might bring / That’s why I send them to voicemail heaven cause I don’t want to talk, bullshit run a marathon I’d just keep it real and walk / I don’t give a damn about how pretty you look you can still kiss my ass, especially if I’ve got to choose between you and my cash”.
Det där kvinnoföraktet, som i Z-Ros fall inte känns som en genreanpassad och homofob slentrianmask utan som något högst verkligt, är faktiskt ännu starkare än vanligt på Crack. Det handlar inte om någon objektifiering av kvinnor, som när Snoop rappar om hur det inte är kul om inte också hans homies får smaka, utan om ett till synes djupt liggande hat. Z-Ro ser inte tjejerna som objekt utan tvärtom som genuint onda subjekt. Och eftersom Ro är en känslig kille växlar han hela tiden fram och tillbaka mellan att gråta sig till sömns och drömma om kärlek och att sticka voodoonålar i nån docka föreställande den senaste skanken han dejtat.
I Lonely går han hela vägen in i emorappen, som han gjort så många gånger förr. ”Used to be a sucker for love but I’m alright now” börjar texten, som bland annat behandlar hur Z-Ros baby mama är en falsk och ond häxa (även om det inte gör så mycket så länge hans unge känner igen honom), för att sedan landa i den sorgset sjungna refrängen ”I don’t wanna die lonely… I’m in need of a womans touch but in no way you can trust these hoes / I don’t wanna die lonely… Ain’t got time to play no games, I be damned if I let another bitch drive me insane”. Emohästen ain’t got shit att ställa upp mot Z-Ro.
Vad gäller produktionen låter den ungefär som man väntar sig av en Rap-A-Lot-skiva, det vill säga bra: makligt tempo, basigt och melodiöst. Inhouseproducenterna Bigg Tyme & J. Moses och Mr Lee gör ett par låtar var, Mike Dean medverkar däremot inte. Majoriteten av materialet är producerat av Z-Ro själv vilket stärker mig i tron att det kanske är han snarare än Swizz Beatz som borde ha gett ut en skiva på temat ”one man band man”.
Fler episka ögonblick på skivan förutom dem som redan nämnts:
– 3:15 in i Made, en skräckfilmsaktigt ekande in- och utandning
– The Mo city don, en rätt perfekt bilåkarlåt
– You, en saltsyredrypande bitter uppgörelse i samma anda som Call my phone och Lonely
– 25 lighters, som Highfade tagit upp här, är en screwlåt som faktiskt låter som screw brukade låta på DJ Screws tid, innan screw förvandlades till urvattnade Rick Ross-refrängeffekter. Det är långdraget och långsamt, men inte sirapssegt och tungt utan faktiskt snarare lätt och svävande i soundet. Man blir så glad.
Förutom Baby girl har jag i princip ingenting ont att säga om den här skivan, men det blir ändå bara sju krullskallar eftersom eventuell betygsinflation alltid måste bekämpas.
BETYG:
