The Game: ”LAX”
Det är något med The Game som verkligen sätter folks känslor i svallning. Samtidigt som han har en rejäl armé av unga fans som klottrar ”G-Unot” på diskussionsforum finns det ett stort antal äldre raplyssnare som hatar honom intensivt. De flesta rappare droppar namn i sina texter men den som alltid får skit för det är Game. Hans lite bipolära personlighet hånas också regelbundet och slutklämmen brukar vara att han inte skulle vara någonting utan sina producenter.
Själv står jag någonstans mitt emellan de där lägren. Å ena sidan irriteras jag när han gör ännu en rockflirtande video där han poserar med bar torso, å andra sidan brukar jag gilla en hel del av hans låtar.
Dessutom har Game, förutom en hes röst, rippad överkropp och tats, även en sorts sårbar kvalitet. Killen verkar lida en hel del vilket anknyter till det jag skrev om självmordets olidliga hipphet. Game har som bekant nyligen poserat på inte mindre än tre olika raptidningsomslag med självmordsrefererande poser: pistol i munnen, fingrar mot tinningen och så vidare. Och så var det förstås den där intervjuvideon där han bröt ihop och började gråta över Sean Bell och dagens hiphop. Det är möjligt att hans labila steez är kalkylerad, i syfte att vinna över Tupac-fans, men jag kan ändå på något sätt sympatisera med det. Det gör honom intressant.
Inför den här skivan, LAX, gillade jag inte de låtar som läcktes ut i förväg särskilt mycket. ”Game’s pain” var en såsig nostalgibagatell som jag fortfarande har svårt att minnas och ”Dope boys” var just en sådan där osympatiskt rockpublikfriande moshpitfest med Travis Barker.
När torrentarna väl dök upp kunde man snabbt konstatera att LAX innehöll extremt många gäster, varav många dessutom r&b-artister, och jag såg framför mig en skiva dränkt i r&b-sås. Ungefär som Fabolous senaste. Men som tur var visade det sig att de allra flesta samarbetena endast bestod av att gästerna sjöng eller rappade hookarna, medan Game själv skötte de allra flesta verserna. Så även om skivan är featuretung störs man inte så mycket av det.
Medan ”Game’s pain” och ”Dope boys” inte gjort mycket väsen av sig på listorna kommer det att bli annorlunda med singel nummer tre, Lil Wayne-gästade ”My life”. Även en döv hör snabbt att låten i fråga är en hit och den har mycket riktigt också redan debuterat rätt högt på Billboard. Det är nog fler än jag som känner en viss mättnad vad gäller Waynes autotunesjungande men här funkar det för en gångs skull perfekt. Games text handlar om att önska sig bort från tillvaron: det är taskiga uppväxter, ondska och en laddad Desert Eagle som bara väntar på att tryckas av mot det egna huvudet – då kommer Wayne och strör salt i såren med samvetsrefrängen ”Dear Lord, you’ve done took so many of my people but I’m just wonderin’ why, you haven’t taken my life? Like, what the hell am I doing right?”. Så mycket emo, så stor hitpotential.
Förenklat består LAX av låtar i tre kategorier: de hårda (”State of emergency”, ”Bulletproof diaries”, ”House of pain”, ”Dope boys”), det rena r&b-snasket (”Gentleman’s affair”, ”Touchdown”) och så den största delen, som består av halvhårda låtar med generös r&b-kryddning.
Bortsett från ”Dope boys” är låtarna i första kategorin lyckade, Ice Cube och Raekwon är perfekta som gäster och det är massivt tryck i trumljud och bas. Kategori två står för skivans bottennapp – Ne-Yo har verkligen tappat vad han en gång hade och ”Gentleman’s affair” är riktigt hopplös. Lika illa är det med ”Touchdown”, för även om jag gillar Raheem DeVaughn är det en låt som hade passat mycket bättre på någon neosoulskiva.
I den sista kategorin, halvhårt + sås, finns de potentiella hitsen. Förutom ”Let us live” som jag hyllat tidigare och ”My life” förtjänar även ”Angel” högsta beröm. Där har Kanye faktiskt ansträngt sig för att göra en produktion som är så mycket västkust som möjligt och det är bara att ta av sig New Eran och buga eftersom resultatet är så fantastiskt.
Vad gäller tematiken på LAX hyllar Game förstås som vanligt Compton, utan att nämna det faktum att staden numera är till två tredjedelar latino och att bilden av det som ett svart område nuförtiden bara är en seglivad myt. En Gameskiva som heter Hey, where is my hood? där de demografiska förändringarna i södra Los Angeles diskuteras står på min önskelista, men jag inser att det nog dröjer eftersom det är underhållning och bekräftande av gamla myter som gäller när skivor ska säljas.
Beträffande det obligatoriska märkesbögandet har Game förmodligen fortfarande Converse på fötterna enligt den klassiska LA-skolan, men han nämner det inte längre i texterna. I stället rappar han numera om Air Force Ones i var och varannan låt, vilket förstås är ett försök att hänga med i tiden: trap-rapparna i södern har AF1:or, då kan inte Game komma dragande med sina gamla Chucks i texterna längre.
Sammanfattning: LAX är bättre än jag trodde den skulle vara och höjdpunkterna är väldigt höga. Tyvärr finns det också en fyra-fem låtar som är alldeles för svaga, men en stark sjua är det ändå utan snack.
BETYG:
